Teaterföreställning i samproduktion mellan Ayasma och Andreas Sundqvist. Manus: Mattias Brunn. Regi: Andreas Sundqvist. Skådespelare: Mattias Brunn, Eva-Lena Edgren. Spelades på Pusterviksteaterns Lunchteater i Göteborg, april 2008.
Här är ett utdrag ur Mattias Brunns manus:
Marcus:
Jag vet inte vad klockan är längre, vet fan inte ens vilken dag det är. Jag är som jag varit den senaste månaden. Helt tom.
När jag är sån, går hela organismen på halvfart och jag vet inte hur många timmar jag spenderar i soffan framför teven. I mig, i hjärnan är det nån som säger åt mig att ge upp. Antingen så skärper du dig, eller så ger du upp. Och skärpa mig, det innebär det klassiska: Klipp dig och skaffa dig ett jobb. Enda skillnaden är att i en förfinad version betyder det:
Res dig upp, duscha, raka dig, byt kalsonger eftersom dom du har på dig luktar jäst champignon, sätt på dig något helt, ta en ny bild, limma in den i ditt nyskrivna cv, fixa en lista på arbetsgivare, skriv personliga brev till allihopa på listan, posta och gå till Arbetsförmedlingen. Ljug och säg att du sökt minst tio jobb, att du har krok på kanske hälften av dom, upprätta din handlingsplan, anmäl dig till en äcklig ams-kurs, kryssa i ditt kassakort och sluta tro att du ska få ett jobb. Ring några förnedrande samtal och kryp för teaterchefer, regissörer, castare och reklamfilmsproducenter. Inse din begränsning och ditt bäst före datum och ge upp. Sök jobb på ICA. Som grönsaksansvarig. Betala dina studieskulder från 8 år av teaterstudier. Gå till jobbet varje dag – inte bittert utan insiktsfullt – och gör det du ska, prata idioti och nonsens med polarna, stämpla ut, gå hem, porrsurfa, knäck en folkis, bli trött, och fortsätt. Och sen – dö.
Men idag så orkar jag inte det.
Min hjärna är för upptagen av skiten på teven, idioter från Östergötland som vill bli bortgifta, för att nu för tiden regriderar tydligen hela samhället och omfamnar stenkonservativa traditioner som giftermål som något av det viktigaste man kan uträtta. Varenda jävla kanal har par som skall gifta sig med en galen wedding planner, eller blind-date bröllop, eller gifta bort sina föräldrar eller helt enkelt bara gå på en jävla massa bröllop.
Jag har aldrig känt mig såhär ensam.
När jag hade ett jobb fanns åtminstone ett hopp, en värdighet. Nu är jag bara ensam, slö, glåmig med en växande pondusmage.
Dessutom har jag inte fortplantat mig.
I det här samhället är det jag som är en böld, och jag kan inte komma ur det. Jag har kämpat livet ur mig för att finna mitt, min plats, tjäna staten och mänskligheten. Men istället så är jag här som ett ruttnande kadaver.
Som en cancersvulst på samhällskroppen.
Jag borde resa mig upp och gå.
Christine:
Han gillar råbiff.
Han klarar inte av att jag inte vill plugga, han ser ner på mina arbetskamrater för att de inte är akademiker.
Jag gillar inte hans kyssar, jag spelar alltid bara med och kallar honom min älskling.
Just nu, i det här ögonblicket eller i alla liknande ögonblick som detta, är jag mig själv. Trygg. Vet att allt är lika klart som morgonhimlen. Med honom blir jag tio år äldre. Här är sanning, där är lögn.
Kanske är det sista gången jag står här. Kanske är det idag jag reser.
Det finns inget.
Jag kan inte hålla om honom, inte ligga still bredvid, när han pratar till mig, när han snarkar, gör ljud… Det väcker ingenting hos mig.
Jag kan inte ens läsa av om han menar det han säger, känner det han tror sig känna. Han har sin bakgrund, sin familj, sina ideal. De har aldrig varit mina, kommer aldrig att bli. Han har ingen humor, ingen timing. Han gillar seriestrippar som jag aldrig ens ler åt. Han lyssnar på Mariah Carey. Han gillar henne. Och Tool, hur fan det nu går ihop. Han ser okej ut, inget speciellt, okej.
Jag kommer aldrig när vi älskar, har nog aldrig gjort det.
Han vill inte göra det som jag vill, kommer aldrig att följa med mig ut och resa. Han reser som längst till förorten och hälsar på familjen.
Han använder aldrig parfymen jag köpte till honom på Charles du Gaulle.
Jag vet varför jag är tillsammans med honom, ibland tror jag att han vet det också:
Han har en lägenhet.
En plats att bo. Att få sin post till. Att koppla in en telefon till.
Och jag vet att om jag gör det jag nu vill göra, är det samma repa som för bara ett år sedan:
Packa, ringa moster Thea, flytta in ett kort tag tills jag raggat upp någon ny. Det går så vansinnigt mycket fortare på det sättet, än att söka mig något eget.
Eller så hittar jag på något annat. Jag kanske borde byta stad, miljöombyte?
Så får det bli.
Nu lämnar jag honom.
Marcus:
Handläggarens hår är så sprött, så tunt. En aning grått eller en misslyckad platinafärgning.
Jag vet inte vad det är med mig och tunnhåriga kvinnor, men de ger mig alltid en kliande känsla i hela överkroppen som gör det svårt att andas.
Det kanske blev sådär sprött eftersom hon någonstans mellan 30-årskalaset och klimakteriet bestämde sig för permanentad pudelfrisyr med upptuperad våglugg. Min första impuls är att jag vill slå handläggaren.
Som myror kryper under min hud, som om det var syre i mitt blod som sakta bubblade upp till ytan.
Jag måste slå.
Eller så har hon precis fått tillbaka sitt hår efter en cellgiftsbehandling.
Hon har ju haft cancer, kanske i bröstet eller livmodern, och nu har håret växt tillbaka! Det måste vara så. Jag har sett det förr. Det där märkliga babyhåret som växer ut efter en cellgiftsbehandling – visst är det så det ser ut?
Jag vill slå en kvinna som precis kurerat sig från sina dödliga cystor på äggstockarna, jag vill SLÅ henne! Denna sköra, späda och osäkra varelse med på tok för tunt hår som genomlevt ett rent helvete – hon. Hon är offret för min ilska, min irritation, frustration. Instinktivt rätar jag på ryggen, vrider upp hela min torso i riktning mot henne, jag ler– åh vad jag ler – och kopplar på alla signaler jag kan för att hon ska se att jag är intresserad och lyssnar.
Alla mina år av träning, alla övningar jag kan – jag lyssnar, jag ser dig, min lampa är tänd, min kropp är öppen för dig – allt för att hon ska känna sig trygg.
Handläggaren bläddrar nervöst i sina papper, byter glasögon, sätter sig ned och rättar till sin scarf. Jag ser på henne, jag älskar med henne på två meters avstånd, jag gör allt för att hon ska känna sig trygg.
Jag undrar om hon varit gift – ingen ring - hon är frånskild, hennes man som hon en gång hade hette Göran och försvann med en tio år yngre samma dag som hon fick beskedet om sin cancer.
Jag hatar Göran, men älskar hans före detta fru. Jag vill att hon ska se det – jag sträcker på mig och ler större – se mig, se mig kära lilla vän.
På samma jävla arbetsförmedling sitter Lena. Lena i lammullströjan. Jag vet att hon heter Lena, för handläggaren har just ropat upp alla och bett oss skriva våra namn på klisterlappar som vi fäst på våra bröst. Lena har skrivit sitt namn och målat en blomma bredvid. Det är ingen riktig blomma, det finns ingen förlaga till hennes verk, ingen ros eller så, hon har bara tecknat en blomma på samma sätt som hon alltid gjort, sedan realskolan då hennes konstnärsdrömmar tändes.
Lena är etno. Fusk-etno.
Om det är något som retar mig mer än handläggaren och andra kvinnors tunnhårighet, så är det fusk-etnokärringar. Lena har tröja i lammull i självklara gråa toner, men vid manschetter och halskrage har någon dansk designer lagt in en bjärt lila färg – lite vågat för Lena, men ändå helrätt.
Jag kan lukta till mig hennes sura andedräkt av all Tofu hon äter, förnimma hennes buskiga armhålor och hennes regnskog till könshår. Att jag sitter här i samma rum som Lena, av samma orsak, på samma plats och planet, gör mig inte bara frustrerad. Den där jävla kvinnan är så fuskig och Oautentisk, hon har med stor sannolikhet aldrig lämnat Sveriges gränser, hon har tamejfan aldrig ens varit i Danmark och köpt den där tröjan, hon är ljug från topp till tå, i märg och ben, hon ljuger för sig själv och alla andra på den där sumpiga Yoga-kursen i Majorna hon går till varje torsdag. Jag är glad och förnöjd att hon sitter i det här rummet med alla andra – men inte att jag är här med henne.
(Paus, sedan med annan röst)
”Då så”Handläggaren prtar sådär tyst som bara en kvinna med ett förflutet som cancerpatient kan, (Lång paus, ser sig omkring.) Det är så tyst att jag hör Lenas buskiga armhår växa.
(Lång paus)
”Ja!” Det ekar i rummet, så att alla år av röstträning skiner igenom, så högt att några halvsovande vaknar till liv, så högt att handläggaren äntligen ser mig och ler.
Och jag blir varm i kroppen. Jag vet att hon inte kommer att kunna hjälpa mig, här finns inga jobb att få, det vet alla i det här rummet, men jag har räddat hennes liv.
Och hon är värd det.
Efter allt hon har gått igenom med Göran.
Christine:
Kommer jag hem till moster Thea för att mellanlanda, kommer hon att säga:
Christine, tro mig, jag vet. Han var inget för dig, torr, trött, grumliga ögon. Jag kände det när vi skakade hand första gången, han gjorde det på ett inställsamt, äckligt och inlärt sätt som man gör i såna kretsar. Jag tar i hand – som du vet – av genuin artighet, nyfikenhet, för att möta en annan människa! Han hade inget hyfs, ingen charm, inget utseende, säkert ingen romantiker heller. Jag är så glad för din skull! Nu slipper du honom!
Så sa hon förra gången, och gången innan dess. Hon vet lika väl som jag att jag avverkar pojkvänner som disktrasor, att hon varje gång ältar samma jävla ramsa. Jag håller bara käft för att låta henna tro att jag är som henne, samma skrot och korn. Bara för att hon lämnade Greger efter hans tio år långa otrohetsaffär gör inte det henne till en ”fri” och ”stark tjej”. Du är över femtio, luktar surt och umgås med mig för att jag får dig att känna dig yngre.
”Tack Thea för att jag får bo hos dig nu igen, det känns verkligen som att komma hem. Men den här gången blir det en kortis, jag ska flytta snart.”
Thea är min familj. Hon och mormor är de enda jag har kvar. Min familj.
När jag för första gången kom på att min mamma – på riktigt – var sjuk, då var jag 8 år och hon försökte förgifta grannarna med ogräsmedlet Rebell. Pensla in alla jordgubbarna som hämnd för att deras kissande katt inkräktade på vår tomt. När jag låg i min säng den kvällen och oroade mig för att våra gulliga grannar skulle ligga döda där i huset, bad jag till Gud och hoppades att min egen mor själv skulle somna in, falla offer för sitt eget grepp.Det var som om jag kunde lukta mig till vad som skulle ske, framtiden.Hur allt skulle bli. Hur min familj skulle svika. Hur jag skulle bli tvungen att leva ensam, skaffa hemligt telefonnummer, bryta alla band. Skattefiffel, horor, mordförsök och förskjutning av barnen hör liksom inte till självklarheterna i en alldeles vanlig, svensk kärnfamilj med medelinkomst.
(Hon skrattar)
